peringos

Min galna valp Agneta har blivit 5,5 månad och är busigare än någonsin.. Nu när jag bara har Eva och Agneta hemma så får Eva ta smällarna. Agneta biter och busar med henne och Eva blir så arg så arg men Agneta verkar inte fatta att Eva morrar och gurglar pga att hon är sur utan verka tro att det är en del av "deras" lek. Tur att hon inte kan hoppa upp i soffan än ;) nu ikväll var hon värre än värst så jag med henne ut en halvtimme. Jag hoppades på att träffa några hundar som Agneta kunde busa med men tji fick jag! Inte en endaste liten hund träffade vi även fast jag valde de vägar där man oftast stöter på hundar... De kommer väl buntvis när jag minst vill ;)

Bilden är på en trött Agneta för nån månad sen..

Mina två gamlingar Penny & Ringo är på kollo hos mamma & pappa fram till jul där de får långa promenader och mysiga dagar med korv i maten och massa gos i soffan.. Jag behöll småtjejerna hemma och det känns lite udda att bara ha två hundar och när jag gick där igår kväll på sista kissrundan så började jag fundera på hur det vore utan vissa av mina hundar.. Tänkte på Eva tex, så många som sa till mig att jag borde omplacerat henne när jag upptäckte att hon var "oduglig" avelshund.. För mig är det helt främmande, visst slog tanken mig, men mer än just EN tanke blir det aldrig för något går sönder i mig på bara tanken att någon ska komma och hälsa på hundarna och för att sen ta med sig någon av de och inte komma tillbaka. Jag får tårar i ögonen när jag ens tänker på att någon av mina ögonstenar inte ska bo hos mig... Sen dömer jag inte andra som av en eller annan anledning måste omplacera sin hund. Absolut inte! Förstår att det finns skäl och situationer som är ohållbara där det inte finns något val eller annat sätt men jag hoppas att jag aldrig någonsin behöver stå inför ett sådant beslut!

Självklart började tankarna fladdra till den dag jag någon gång behöver låta de åka till hundhimlen och det är också otänkbart att ringa och beställa en sån tid.. På nåt vis hoppas jag att när tiden är inne så bara vet man och är till freds med beslutet och hunden har fått ett långt och innehållsrikt liv men jag kan inte tänka eller än mindre skriva utan att gråta. Alla mina hundarär, precis som alla andras är för dem, oerhört speciella och de har verkligen en gigantisk bit av mitt hjärta och jag kan inte ens tänka mig ett liv utan nån av dem!
Jag tror att dessa tankar susar förbi just nu för att jag ser på min älskade Eva att hon knappast blir bättre med tiden. Hon är ändå världens gladaste och finaste och följer tappert, nyfiket och glatt med på allt men när Agneta 5 månader idag började rida (mycket och målinriktat) på Eva så slog det mig att hon kanske inte utstrålar att hon är den allra starkaste individen..

Dessutom träffade jag Evas pappa Uffe igår och han var så snygg och så fin och sund och stabil och såg inte ens ut som sina nära 7 år! Han kom springandes och ruskade med sin leksak och Eva är så löjligt lik honom och jag önskade mig en Uffedotter när jag parade honom och Penny och det var precis vad jag fick men samtidigt blir jag ledsen att hon inte är lika sund och frisk som sina föräldrar..tänk om genetik & avel vore så lätt att parar man två sunda hundar så blir det sunda valpar...

Agneta sket för övrigt i mig när jag sa åt henne att sluta så då fick hon åka ner på golvet så mös jag och Eva alldeles själva i soffan en stund <3

Bara lite tankar en måndagkväll som denna..

Godnatt och sov gott alla vänner därute och ta hand om er & era hjärtan!
Bilden är dålig kvalitet men visar när Eva sitter på soffkanten och tittar på insektsprogram på Animal Planet! Hon älskar djurprogram lilla Gullan

Tjoho! Imorrn är det dags :) äntligen!! Simon är nybadad och klorna är klippta, jag har valt kläder och allt ligger framme! Nu är det bara att snart gå å lägga sig och vänta på väckarklockan :) ska bli såå kul! Kompisar - vi syns där!!!